Det finns få andra branscher som genomgått en så häpnadsväckande utveckling de senaste 35 åren som bank och finans. En avreglering av marknaden har gjort att en ny jätteindustri vuxit fram och återkommande kriser har inneburit att stora aktörer gått omkull, räddats, slagits ihop, köpts upp och sålts tills inget längre varit sig likt.

Tack vare sin långa karriär inom finans har Denis Strandell både fått bevittna och i högsta grad varit med och forma denna utveckling, även om han från början hade tänkt sig en helt annan karriär. 

    – Prio ett för mig var en karriär inom militären och efter avtjänad värnplikt arbetade jag ett år inom flottan. Men ett år räckte för mig, det var inte så glamoröst som jag hade föreställt mig. 

Eftersom jag inte hade någon plan b sökte jag mig till Hanken. Skolans allmängiltiga utbildning som kan leda till precis vad som helst passade mig bra eftersom jag inte hade en aning om vad jag ville syssla med.

Rent karriärmässigt var det ett lyckodrag att studera till ekonom på Hanken i början av 1980-talet eftersom suget efter kunniga ekonomer var enormt. En av de viktigaste orsakerna till detta var avregleringen av finans- och valutamarknaden, vilket innebar att en helt ny bransch växte fram.

    –  Hanken hade dessutom tagit det kloka beslutet att satsa på utbildningar inom det som idag kallas finansiell ekonomi, vilket gjorde att många värvades till de bankirfirmor som växte upp som svampar ur marken.

Efter att ha jobbat på ett rederi i två år lockades även Denis Strandell till finansbranschen, där både antalet arbetstillfällen och inte minst lönerna fortsatte att öka explosionsartat. Han tog jobb i SKOP:s handlarrum, som växte i rask takt, tills allt fick ett abrupt slut. 

    – Vi handlade främst valutor, räntor och derivat, och på några år gick vi från 10 till 60 personer i handlarrummet. När 1990-talets finanskris slog till var vi mitt i stormens öga. Samtidigt som vi i handlarrummet gjorde vårt bästa resultat någonsin höll hela banken på att gå under.

Och som bekant blev SKOP det stora bondoffret i finanskrisen när bankgruppen tilläts gå i konkurs. Denis Strandell gick vidare först till uppstickaren Protos och sedan till Aktia, där han blev chef för bankens handlarrum. Karriären gick sedan vidare i de danska bankerna Unibank och Danske Bank, ända tills den dynamiska och hajpade uppstickaren FIM värvade honom. 

Uppdraget på FIM gick ut på att sälja fonder, något Denis inte hade gjort tidigare, vilket var en del av lockelsen. Drömuppdraget kom när han fick i uppgift att etablera FIM på den stora svenska marknaden, där bland annat det nya pensionssystemet med fria val hade skapat en störtflod av nya fonder. 

    – Uppdraget jag fick av vår vd var ”far till Sverige och gör bra business”. Det var ganska typiskt för FIM – man fick inga snäva ramar, men på samma gång förväntades man göra bra resultat. När mötet var slut och jag var på väg ut genom dörren sade vd:n: ”Vi måste ju ha någon målsättning också! Vad sägs om målet att ha 100 miljoner euro i förvaltat kapital inom två år?” Jag hade ingen aning om hur rimligt det var, men jag hade heller inga motargument och tyckte det lät ganska okej. 

Genom att framför allt satsa på fonder inom så kallade emerging markets – Ryssland, Brasilien, Indien och så vidare – nådde Denis och hans team målet om 100 miljoner i förvaltat kapital på nio månader. Denis säger att de här åren i Stockholm och att få vara med om att bygga upp något helt nytt var den absolut bästa tiden i hans karriär.   

Inför att den äldsta sonen skulle börja skolan flyttade familjen tillbaka till Finland och Denis var dessutom med och köpte tillbaka FIM från isländska Glitnir som gick omkull under finanskrisen. 

    – Men efter ett tag kände jag att jag hade gjort mitt, så jag sålde mina aktier och bestämde mig för att gå i pension. Till saken hör att jag inte hade varit en speciellt närvarande pappa för mina söner, men nu hade jag en nyfödd dotter som jag ville vara hemma med. Så jag gick i pension och skötte om min dotter, vilket inneburit att vi har fått en helt fantastisk relation. 

Men när dottern kom upp i dagisåldern och dagarna mest bestod av hundpromenader började det klia i fingrarna på Denis. 

    – Pensionärslivet var inte så lockande, utan vardagen var rätt tråkig. Jag kände att jag hade mer att ge i arbetslivet och gick i ett halvår och funderade på vad jag skulle göra. 

Att gå tillbaka till finansbranschen var inget alternativ eftersom han kände att inget skulle vara lika skoj som åren för FIM i Stockholm. I stället riktade han blickarna mot den kommunala sektorn. 

    – Jag hade redan suttit tre perioder som fullmäktigeledamot i Kyrkslätt och var bekymrad över att det fanns så lite kunnande i ekonomi och företagsledning generellt inom den kommunala sektorn. Från att tidigare mest ha handlat om att fördela pengar stod nu inbesparing och effektivisering i fokus hos kommunerna, och då tyckte jag det fanns ett behov av en större ekonomisk kompetens, inte minst hos stadsdirektörer. 

Efter att ha varit nära att få jobbet som stadsdirektör i Raseborg blev han 2015 vald till stadsdirektör i Hangö, och fick därmed känna på de kulturella skillnader som råder mellan ett handlarrum på en bank och förvaltningen i en kommun. 

    – Det är verkligen som yin och yang. I finansbranschen är stora beslut delegerade till golvet, där en enskild valutahandlare har fullmakt att göra jättelika affärer på basen av information som kommit in några sekunder tidigare. Men medan tiden på handlargolvet mäts i sekunder, minuter och timmar mäts den i månader, år och decennier i den kommunala sektorn. Få saker händer snabbt och väldigt lite är delegerat, där i stället den demokratiska processen måste få ta tid. 

För utomstående är Hangö kanske främst känt för sina hamnar – som fortsätter att vara en viktig intäktskälla för staden – men Denis Strandell lyfter även gärna fram den högförädlade och exportinriktade industrin. 

    – Vi är en av Finlands mest industriella städer, där en tredjedel av befolkningen jobbar inom industrin. Vi har till exempel Nordens största tillverkare av sprängmedel i Forcit, korvskinnstillverkaren ViskoTeepak, som ägs av ålänningar, Fermion, som tillverkar läkemedelskomponenter, och precis bredvid dem ligger Genencor som tillverkar enzymer. Dessutom är vi en stor besöksort med bra potential att växa ytterligare, säger Denis och fortsätter:

    – När jag började för knappt sju år sedan var Hangö extremt nära att klassas som kriskommun. Vi hade en kumulativt underskott på 17 miljoner euro, men i dag har vi i stället ett kumulativt överskott på 17 miljoner. Den ekonomiska återhämtningen har varit bra, vilket jag ändå sett som min främsta uppgift.