Catarina säger att hon har en ganska typisk finlandssvensk bakgrund, där hon större delen av livet bott i en rätt liten radie från Esbo där hon föddes och Kyrkslätt där hon växte upp. Med ett undantag.

– Jag har tillbringat ett par år i Tyskland, och bland annat är vår son född där. Så jag pratar flytande tyska, även om jag inte använt språket på länge.

Efter gymnasiet drömde hon och en väninna om att lämna Finland, som de upplevde var lite för litet.

– Vår plan var att jobba som simultantolkar i EU, så vi samlade på oss broschyrer för att ta reda på var man kan studera till det. Men det visade sig vara ett ganska stort projekt, så istället började vi båda på Hanken. Jag hade nationalekonomi som huvudämne och vi var en rätt stor grupp som läste just nationalekonomi då.

Catarinas första jobb blev på Kaukomarkkinat, då ett rätt stort företag med en omfattande agenturverksamhet.

– Jag kom in på en avdelning som riktade in sig på råmaterial, så jag sålde bland annat magnesiumoxid som kom i stora fartyg från Kina till olika sulfitmassabruk i Sverige och Norge. Jag åkte runt till dessa ofta ganska små massabruk, gjorde upp kontrakt, tog reda på hur mycket de behövde och redde ut när leveransen skulle komma.

Efter sex år på Kaukomarkkinat började hon på ett annat kemikalieföretag, Cerestar Finland, som bland annat sålde stärkelse till pappers- och livsmedelsindustrin. I början av 90-talet valde Catarina och hennes man att flytta till Tyskland, där de alltså fick barn.

– Vi tänkte att det var ganska bra tajming att vara borta från Finland som var inne i en djup depression, och att laman skulle hinna gå över tills vi kom tillbaka. Men när vi kom hem i slutet av 1993 var det värre än någonsin. Jag minns precis den där känslan när vi kom tillbaka och det bara stod ”uthyres”, ”uthyres”, ”uthyres” i precis alla skyltfönster. Det var så oerhört deppigt att komma tillbaka till en ekonomi som var så körd i botten och där allt var så grått.

I sju års tid varvade Catarina mammaledighet med olika tillfälliga jobb, bland annat inom turism under ett par års tid som arrangör av ångtågsresor, tills en annons om att Niord sökte en ny verksamhetsledare dök upp

– Jag kände att jag verkligen ville ha ett fast jobb och uppgifterna kändes intressanta. Så jag var där på intervju och fick jobbet i oktober år 2000. Att jag skulle bli kvar i 24 år hade jag inte väntat mig …

En viktig orsak till att hon blev kvar i alla dessa år var att hon redan från början tyckte att arbetsuppgifterna var både spännande och roliga.

– Det handlar mycket om att fixa och trixa, organisera, se till att saker löper på, hitta på nya idéer, hugga i där det behövs. Det är ju ett väldigt självständigt arbete där man får styra över mycket själv, inom vissa ramar förstås.

Under Catarinas tid som verksamhetsledare har Niord tagit flera rätt stora beslut gällande de stugor föreningen hyr ut till sina medlemmar. Man valde att sälja stugan i Pickala, bygga stugan i Himos och genomföra en stor renovering av stugan i Tahko.

– Annars slås jag rätt mycket av att grunden i vår verksamhet är densamma som när föreningen bildades för 100 år sedan. Det har alltid handlat om nätverk, samvaro och att hjälpa våra medlemmar att klara sig bra i arbetslivet.

Några större kriser har inte föreningen upplevt de senaste 20 åren, men heller inga enorma toppar.

– Nej, jag tycker själv att det har varit en slags ständig topp som består av att våra medlemmar alltid är så positiva, tacksamma och trevliga att ha att göra med. Det är just kontakten med medlemmarna som varit det absolut bästa med det här jobbet. De är alltid så tacksamma över det föreningen erbjuder dem, och de många tack vi har fått är något jag uppskattar väldigt mycket. Plus alla i styrelsen, många kolleger och alla samarbetspartners jag haft glädjen att få jobba med under åren.

Hur känns det att snart gå i pension?

– Jag har lite panik över att hinna med allt som finns kvar att göra, samtidigt som det känns så konstigt att man snart både kan och får vara borta från jobbet. Att vara ledig, forever? Får man verkligen det? Det känns så himla märkligt. Men jag och min man har börjat mentalt förbereda oss och planerar för fullt vad vi ska göra nästa år när vi har tid.

Och vad ska du göra efter att du har slutat?

– Allt möjligt! Vi fick vårt första barnbarn i slutet av sommaren, vi har massor med saker hemma vi borde fixa och så är jag amatörfotograf. Så jag ser fram emot att kunna fota mer och lära mig mer om bildredigering. Sedan seglar vi också mycket om somrarna, och att kunna umgås med vänner och familj dagtid är ju också en lyx man inte är van med.

Tänker du fortsätta vara aktiv i Nord?

– Det tror jag säkert. Det ska bli spännande att se hur föreningen utvecklar sig i framtiden, och att någon nu får en chans att komma in med nya idéer ser jag som bara positivt.